Jag såg fram emot helgen i Drammen. Äntligen så hade jag lyckats att få med mig min man på resan, något som inte händer allt för ofta nuförtiden när resmålet är en hundutställning.
Vi var först oens om hur lång resan var mellan vårt hem i Edsbyn, Hälsingland och Drammen. Enligt min man var det minst 70 mil, men enligt den uträkning jag gjorde via Internet så var det bara ca. 47 mil. Inte alls så långt för de flesta av oss utställningsmäniskor som inte drar oss för att åka en bit när det gäller våra kära hundar. De kan ju vara ett tips för en hundägare runt Oslo att veta eftersom vi har en nationell utställning här i juni månad varje år. Nåja, tilbaka till Drammen!
På fredag bar det av mot Norge. Lite väl sent kom vi fram till vårt hotell, och där möttes vi av några kända ansikten, fler salukiägare som skulle ställa, kul! Vi fick information att det inte var alls svårt att hitta til utställningsplatsen och det skulle dessutom vara skyltat dit.
Den första utställningsdagen grydde och med pirrande mage fick vi i oss frukosten. Vi åt i lugn och ro för det var ju lätt att hitta til utställningen hette det! Som tur var så hade jag ju min man med, för jag hittar inte ens här hemma i byn. Olyckligvis så hade något gått snett så det var inte skyltat dit, och jag fann inget namn på pm-et som jag kunde kontakta. Men efter några missar hittade vi rätt väg. Parkeringen var alldeles intill ringarna och man kunde lämna hundar i bilen utan att vara orolig för den stekande solen, lummiga träd skymde bilarna på många ställen.
Solen sken och det tycktes varje människa göra som jag mötte. Platsen var perfekt vald, toaletterna alldeles intill, gott om område runt omkring för att rasta hundar och för att kunna se allt som hände i ringen. Jag såg prisbordet som många hade sponsrat med konst, skinhalsband och allt du kan tänka dig. Jag började genast sukta efter priserna och rosetterna, tänk om vi vann...
Nu blev det ju inte alls som jag önskat mig. Min «Assar» var den ende hanen som fick en 2:a den dagen av mr Allen. Min man började muttra sin besvikelse, åka så långt för en 2:a! Jag försökte muntra upp honom, vi hade ju en dag till här. Dagen flöt på och jag pratade med många både nya och gamla vänner runt ringen. Ett fantastisk tilfälle att knyta nya kontakter och få prata saluki.
Så kom lunchen. En bra idé att ha «knytkalas», som vi säger i Sverige, på en sådan här tillställning. Det var en buffé av både mat och dessert. Väldigt trevligt istället för att folk sitter var och en för sig och kastar i sig maten. De gav mera stämningen till den redan trevliga dagen. Nu vart vi inte kvar på finalen utan åkte tilbaka till hotellet för att ladda upp inför en ny dag.
Dag 2 slutade i alla fall bätre trots lika hård konkurrens. Vår «Assar» blev BHK-3 och fick därmed sitt andra norska cert av mrs Allen. Jag grät nestan när jag fick rosetten i handen. Det som gladde mig mest var alla gratulationer från alla runt omkring. Att vara ödmjuk och sportslig i ringen är inte bara trevligt för vinnaren, det smittar av sig och skapar en härlig atmosfär runt hela tilstälningen. Vi har ju alla olika smak på det mesta, så även på våra hundar. Fördelen med vår ras, salukin, är ju att ras standarden är så bred att det finns nog en saluki för alla, och inget är fel bara vi följer den standarden.
Den här helgen visade verkligen oss att hundutställning är som att åka hiss. Ena dagen gick det ner, «Assar» fick en 2:a, men dagen efter så gick det upp, då blev han placerad och fick cert. Men det är väl det som är tjusningen med vår sport. Då kan vi ju alla stå där som vinnare.
Nu åkte vi svänskar hem med både tik- och hanhundcerten på söndagen. Ni gladde er med oss och det tackar vi för. En liten tröst är kanske att jag är halvnorsk!!
Skokloster Summershow i all ära, men det är trevligt med en mindre utställning där du hinner se alla hundar, prata med folk och hinna se allt som händer. Något som du inte hinner på en stor utställning.
På återseende Drammen
Mvh.Kikki Simonsson,
Kennel Matanah's, Sverige